"Calibans ögon", Tomelilla konsthall, 2021

 

Inspirerad av karaktären Caliban i Shakespeares sagospel Stormen utforskar Forsberg i utställningen Calibans ögon berättelsen om naturens dualistiska karaktär; dess brutala kraft och dess skörhet. Lera i alla dess former utgör den centrala agenten i berättelsen. Leran, sprungen ur berg som under årmiljoner nötts ner, är en del av ett kretslopp som existerat långt före oss och som kommer att fortgå långt efter det att vi är borta. Som en del av en slags evighet kan leran som material i smält, obränd och bränd form berätta för oss om de stora sammanhangen, om naturens obevekliga kraft och dess ständigt pågående aktivitet. En berättelse som kan skänka tröst, men som samtidigt belyser vår egen maktlöshet och litenhet.

Lerans inneboende egenskaper och konnotationer sammanflätas med välkända referenser, former och attribut. Resultatet blir att betraktaren ställs inför intryck som är råa och direkta, men samtidigt poetiska och mångbottnade. På konsthallens övre plan utgör ett citat av Caliban en central del av upplevelsen. Calibans ord är skrivna i lera. Orden verkar ha flytt från den tomma bokhyllan invid. Bokhyllan, som är av bränd lera, står stadigt kvar. Trappan till nedre plan leder ner besökaren in i en underjordisk värld. Krälande rötter och mycel slingrar sig runt något som för tankarna till svarta lådor. Lådor som sitter inne med svaren på de stora frågorna. Tillsammans belyser utställningens två delar sambandet mellan det synliga och det osynliga, vår tillvaro och den eviga tillvaron. 

Désirée Lennklo, intendent Tomelilla Konsthall

 In the exhibition ”The eyes of Caliban” I explore the dualistic forces of nature; its brutal power and its fragility. Caliban is a character in Shakespeare’s play The Tempest, and he has acted as inspiration in my working process. Clay, in its different states, is the central agent in the narrative. Clay - rock that throughout the ages has been ground down, is part of the eternal cycle of change that existed long before humans , and will continue to exist long after we are gone. As a part of this eternity, the material clay in its many forms and stages can tell us something about the big perspectives, about the relentless force of nature and its ongoing activity. The fact that humans are small and the earth is much stronger is a comforting thought to me.

Covering the back walls, both upstairs and down, are Calibans lines written in clay:

Be not afeard; the isle is full of noises
Sounds, and sweet airs, that give delight and hurt not.
Sometimes a thousand twangling instruments
Will hum about mine ears; and sometime voices
That, if I then had waked after long sleep,
Will make me sleep again; and then in dreaming,
The clouds me thought would open, and show riches
Ready to drop upon me, that when I waked
I cried to dream again.

The Tempest act III scen 2

Jennifer Forsberg Tomelilla konsthall 2021

Jennifer Forsberg Tomelilla konsthall 2021

Jennifer Forsberg Tomelilla konsthall 2021

Jennifer Forsberg Tomelilla konsthall 2021

Jennifer Forsberg Tomelilla konsthall 2021

Jennifer Forsberg Tomelilla konsthall 2021

Jennifer Forsberg Tomelilla konsthall 2021

Jennifer Forsberg Tomelilla konsthall 2021

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jennifer Forsberg Tomelilla konsthall 2021

Jennifer Forsberg Tomelilla konsthall 2021

Jennifer Forsberg Tomelilla konsthall 2021

Jennifer Forsberg Tomelilla konsthall 2021

Jennifer Forsberg Tomelilla konsthall 2021

Jennifer Forsberg Tomelilla konsthall 2021

Jennifer Forsberg Tomelilla konsthall 2021

Jennifer Forsberg Tomelilla konsthall 2021